Graviditetsvecka 39 – 2.0

Detta kommer att bli mitt allra sista graviditetsinlägg, i alla fall för den här graviditeten. Nu är det endast dagar kvar tills att vi har vår älskade bebis i vår famn, vi längtar en massor och försöker förbereda lite, i den mån vi orkar och kan. Bebis kläder har fått hamna i en byrålåda i hallen (som ska fixas lite till med), jag har valt ut kläder till honom att få på sig och vi har skrivit rutinlistor, tips och en massor andra saker som kan vara nödvändigt för min svärmor att ha. Även planerat gällande mat och sådant, så både vi och min svärmor slipper handla. När jag var gravid med Lille Skrutt så var vi färdiga med allt inköp i september (vi har ett januaribarn) och vi förberedde i minsta detalj. Den här graviditeten har vi istället tagit det mer lugnt och köpt in det vi anser är nödvändigaste och köper sedan efter behov. Det vi har köpt in hittills är en bärsjal, babygym, nappar och en fleeceoverall. Jag har fått; filt, handduk, en bebisleksak och ett nytt klädset till lillebror från familj och släkt. Vi ska få låna en babysitter av en god vän till oss och vi har en massa andra saker från då Lille Skrutt var liten som bara väntar på att packas upp. Sådant tänker vi att vi packar upp helt och hållet när vi kommit hem från BB. Vi har väl insett efter första barnet att inte mycket i förväg används och behöver därför inte köpas in i stress. Det tycker jag ändå känns okej, vilket är det viktigaste!

Idag har jag varit gravid i exakt 267 dagar (motsvarar 95,4%) och nu börjar jag verkligen känna att det är nog. Orken tryter och jag känner bara att jag vill få ut ungen. Det är tungt, men hittills har jag tack och lov inte gått upp mer sen augusti, så det är jag tacksam för! Lillen därinne växer på i sin egen takt och likaså med vikten, men lär vara mellan 48-51 cm och väga något mellan 3400-3600 g nu, så blir spännande att se om några dagar. Annars står det inte mycket om utvecklingen i mina appar. Det är en fullt utvecklad bebis därinne som nu bara väntar på att få komma ut.

I min förra graviditet fick jag en himla massa frågor som jag även till den här graviditeten tänkte svara på, för skoj skull, och det blir lite av en sammanfattning av hur graviditeten har varit!

Hur har du mått fysiskt och psykiskt under graviditeten?

Fysiskt: bra. Jag har haft en glänsar graviditet även den här gången, förutom att jag den här graviditeten behövt gå på järntabletter från start. Det jag känner ett komplex över är min viktuppgång och att jag inte kunnat vila när kroppen bett om det. Men i övrigt har jag inte haft några gravidkrämpor förutom lite förvärkar, mild halsbränna, nästäppa och vadkramp några gånger. Även upplevt det jobbigt ibland vid ansträngning i höfterna, men absolut inte något som besvärat mig. Illamåendet var nog det värsta i början av graviditeten, jag klarade inte av att äta beasås och åt endast det jag var sugen på. Men annars inga problem även på den fronten. Jag har varken haft ont i brösten eller spytt så många gånger, vilket kan bero på att kroppen vet vad den ska göra den här gången.

Psykiskt: bara bra. Såklart har man haft tankar gällande ”hur ska det gå med 2 barn?”, ”hur ska det gå att lämna bort storebror under förlossningen”, ”hur ser det ut i världen när lillebror kommer till världen, med ekonomin och allt.” Men det har aldrig varit tankar som gjort mig ledsen eller upprörd över att vänta lillebror och han är så väntad! 💙

Däremot kan jag uppleva, både psykiskt och fysiskt att det är jobbigare den här graviditeten eftersom vi har ett barn som kräver full uppmärksamhet. Det har inneburit att graviditeten blivit mer påfrestande, även fast att det inte varit ett besvär förstås.

Har du haft några cravings?

Nej, inga cravings. Har jag exempelvis varit sugen på något så har jag alltid köpt det samma dag eller dagen efter. Det har aldrig varit att jag behöver äta en specifik sak eller att jag blir grinig om jag inte får det. Däremot har det hänt en gång att jag höll på att gråta för att min make tyckte att vi inte skulle slösa pengar på McDonalds en lunch. Men det var lättfixat: vi åkte till McDonalds haha. Jag har haft ett större sötsug denna graviditet än förra, jag har liksom inte kunnat hejda mig likt förra graviditeten. Men inget som gått överstyr eller ätit mer utöver det vanliga.

Vad var din spontana känsla av att få veta att du var gravid och fick reda på bebis kön?

Den spontana känslan var bra! Jag visste att jag var gravid tidigt även den här gången, både för att mensen uteblivit men också pga. jag blev himla sugen på att suga på en kaplastav, vilket kanske inte är så normalt haha. Jag tog ett graviditetstest som visade negativt, men jag väntade en ytterligare vecka och då visade båda mina test på att jag var gravid. Vilket mottogs med glädje för mig, min man och många runtomkring oss! Könet valde vi att ta reda på igen för att vi är så nyfikna av oss. Den här gången gjordes det via en gender reveal med närstående och först blev jag chockad. Jag minns att jag tänkte ”blått.. Vart är den rosa konfettin?” innan det gick upp för mig att det var blått för att vi väntade en lillebror. Jag var så säker på att vi väntade en flicka, men blev absolut inte ledsen över att det blir en till liten prins som ska få förgylla vårt liv! 💙

Hur känner du inför förlossningen?

Bra. Jag är inte orolig över självaste förlossningen, det som hemsökt mig är att jag behöver vara borta från min son betydligt längre än jag vill. Att släppa ansvaret och förlita sig på en annan människa, det är svårt för mig. Men det är nog bara tankar som cirkulerar nu, som kommer försvinna när jag väl förlöser lillebror och får höra av min svärmor att allt går bra! Jag hade mina förhoppningar om att föda vaginalt den här gången, men dessvärre ser det ut som om lillebror trivs bra i magen och inte är intresserad av att komma ut av sig själv innan mitt snittdatum. Såklart kan man alltid hoppas, likt med Lille Skrutt, men jag tror inte att det kommer bli en vaginal förlossning. Jag är inte orolig för ett till kejsarsnitt. Jag känner mig ändå rätt bekväm vid tanken att föda ännu en gång via kejsarsnitt, för mig och för lillebrors skull, samtidigt som jag ogillar sprutan som ska beblandas med min spinalvätska och ogillar att bli behandlad som en patient.

Vad har du med dig i din BB-väska?

Mamma: necessär med nödvändiga saker (tandborste, tandkräm, hårborste, toffs, deo, handkräm, läppsyl), kläder (2 trosor, ett par mjukisar, 2 tröjor, 2 strumpor, fleecetröja), mobil, mobil laddare, anteckningsbok och penna, amningsnapp och purelan, glasögon, plånbok och lite gottis.

Bebis: filt, kläder (2 par byxor, 2 bodys, strumpor, mössa), ytterkläder (fleeceoverall och/eller björnoverallen), nappar, blöjor samt tillbehör och kanske någon snuttis.

Pappa: får packa egen väska och tänka ut för egen räkning. Misstänker att endast kläder, tandborste, plånbok och snus kommer vara i hans väska.

Vad har ni valt för namn till bebis?

Oj, likt förra gången vi stod inför ett beslut av namn, så valde vi att inte bestämma något i förväg. Vi har smått diskuterat, men vi har verkligen inte kommit överens den här gången heller. Egentligen har jag inga direkta favorit pojknamn, utan jag tycker det finns flera olika namn som jag tycker är fina. Men min make är väldigt förtjust i namnet Magnus, som var på tapeten när storebror låg i magen. Blir spännande om vi får en liten Magnus, eller om det blir ett helt annat namn.

Planerat kejsarsnitt

Låt oss prata kort om kejsarsnitt. För många är det en skrämmande tanke att behöva genomgå ett kejsarsnitt och väldigt många kvinnor förlöser sina barn via akut kejsarsnitt pga. komplikationer vid vaginal förlossning. Jag kände en slags.. Besvikelse över att det skulle bli kejsarsnitt med storebror. Jag minns att jag kände att jag inte gav min kropp en chans att få göra det naturligt. Men något jag har lärt mig med den här graviditeten och något jag lärt mig efter att ha genomgått ett kejsarsnitt är att jag är tacksam för det. Tacksam över att de bryr sig tillräckligt för att ge mig och mitt barn en säker förlossning. Det handlar inte om att min kropp inte kanske klarar av det, det handlar om risker som kan uppstå om min kropp faktiskt inte skulle kunna genomgå en vaginal förlossning, likt många kvinnor. Man ska aldrig känna besvikelse eller att man inte tillåts få utsätta sin kropp för något som folk anser är en ”normal” förlossning, utan man ska känna ren tacksamhet som blir hörd och sedd av vården. Angående rädslan förstår jag helt. Det känns onormalt, du vet att du kommer att bli snittad av en skalpell och ska förlita dig på kirurgernas kompetens. Jag kan inte säga så mycket kring det, utöver säga vad jag upplevt och så vidare, då jag själv inte kände en rädsla för självaste operationen. Tvärtom jag hade så många endorfiner i kroppen att jag låg och skrattade och kände ren glädje av att inom kort få träffa mitt barn. Inte ens när jag fick ett äckligt blodtrycksfall som innebar att jag höll på att dåsa bort gjorde mig rädd. Det gjorde mig starkare. Det gjorde att jag den här gången kan skriva i mitt förlossningsbrev att jag ser gärna att de den här gången håller koll på mina vitalparametrar så att jag slipper genomgå det igen.

Vid ett planerat snitt kommer du in vid en tidpunkt du kommit överens med vårdpersonalen på avdelningen. Väl på plats förbereds du inför operationen i form av att du byter om till sjukhuskläder, får en nål och dropp samt antibiotika, kateter och smärtstillande tablett (alvedon), i alla fall jag fick det pga. förlossningsvärkar. Därefter håller de koll på en, i mitt fall höll de koll på min pågående förlossningsarbete för att se så att jag inte behövde avbryta mitt planerade snitt. Därefter var det bara att vänta på att tiden för mitt planerade snitt skulle ske. Jag rullades ned för ännu fler förberedelser inför självaste snittet på en operationssalen. Det innebar att en narkosläkare gav mig spinalbedövning (spruta som ska ända in i min spinalvätska för att kunna bedöva hela min kropp), de kopplade upp mig till olika mediciner (blodtrycksförhöjdande medel vet jag i alla fall att det var) och blodtrycksmanchett om armen, saturationsmätare på fingret (kolla syresättningen) och så fick jag 0,5 L syrgas via en syrgasgrimma. Innan operationen säkerställde de säkert 2-3 gånger att jag inte hade någon känsel, dvs. de drog med en blöt handduk och så fort jag kände värme så var det good to go.

Innan snittet förberedde jag mig själv hemma genom att duscha sent på kvällen och en tidig dusch innan jag åkte till sjukhuset, jag tog av mig alla smycken och fastade från 00:00, så åt en smörgås strax innan. Detta kommer jag få genomgå igen, men den här gången ser fastandet annorlunda ut och jag får mer information dagen innan. Ser så fram emot det, då jag har många frågor, trots att jag genomgått ett tidigare kejsarsnitt. Detta för att jag kommer genomgå ett kejsarsnitt på ett helt annat sjukhus, i en annan stad och inte under pågående pandemi.

Finns det fler frågor, ställ dem gärna. Det kan handla om kejsarsnitt, förlossning i sig, min graviditet osv. Alltid trevligt med frågor om ni känner att ni vill veta något mer specifikt. ♡

För att ta del av föregående graviditets uppdatering i vecka 39, klicka här ➡️ Graviditetsvecka 39