Ett minne fyllt med sorg och glädje

Mammas lilla rävunge. Idag värker hjärtat något extra då det är årsdagen då sambon och jag äntligen utökade vår familj till tre. Vi for ner till Kalmar för att hämta hem vår älskade Ginzo och glädjen när bilen äntligen började rulla hemåt var enorm. Han var en vaken krabat med mycket energi, trots sin unga ålder på hela 8 veckor. Han var med hela tiden, nyfiken på vad hans nya familj skulle hitta på härnäst. Vi stannade några gånger för att han behövde uträtta sina behov och drickpaus. Redan från start hade vi honom lös då tilliten redan då var stor mellan oss tre. Han sprang glatt runt på gräsmattan, men höll sig alltid inom synhåll eftersom han ansåg redan då att vi var hans trygghet. Jag och sambon var beredda på att få hem en ylande krabat men Ginzo visade aldrig något tecken på att han inte ville följa med oss hem. Väl hemma lät vi han bekanta sig med alla de nya dofter, både i trädgården men också i stugan, innan vi föste honom till sängs för vila.

Vi visste vad för ras vi köpte. Vi visste att vi hade införskaffat oss en familjemedlem med mycket energi. Men det jag inte var beredd på var HUR pass aktiv han faktiskt var. Från start har hans energi gjorde oss både utpumpade men lyckliga. Det var full sjå hela dagarna och sambon ställde även larm varannan timme för att Ginzo skulle få uträtta sina behov. Detta medförde att vi på kort tid fick vår älskade valp rumsren vilket också gjorde att han sov hela nätterna efter bara någon vecka. Han var en väldigt lycklig valp som älskade att hänga med på våra äventyr och älskade att utforska. Han var väldigt lättlärd och väldigt medgörlig. Han var också väldigt mysig att ha i knät, förutsatt att vi på något sätt aktiverat honom innan haha.

Han kom snabbt in i hela min familj. Vid påsken fick min familj i Stockholm för första gången träffa honom. Det vart såklart kärlek vid första stund. Vår första påsk ihop innebar att jag skämde bort honom med ett påskägg innehållande hundgodis han fick öppna och leta sig fram till alldeles själv. En riktigt nöjd krabat när han sedan låg på gräsmattan utsträckt och mumsade i sig gottigheter. Det är något jag aldrig kommer att glömma. Och såklart känns detta minne extra sorgset med tanke på att vi börjar närma oss påskafton igen.

Det fanns både bra och dåliga saker med vår älskade hund. Han krävde sådan aktivering som varken jag eller sambon kunde utöva varje dag. Vi aktiverade han tills vi alla slocknade på mattan men han var minst lika pigg till kvällen igen. Det krävde stor fokus när det kom till plugget med tanke på en aktiv valps behov som sattes först. Men trots det gjorde han mig ändå stresstålig och min disciplin blev starkare likaså med prioriteringsförmågan. Han hjälpte mig duktig på sidan av med skolarbete och ville gärna äta upp anteckningarna med fysik och matematik på – vilket han gladligen kunde fått göra haha. Varje gång jag blev godkänd på en tenta eller med en uppgift var han den jag firade med genom en lycklig dans. Han fanns lika mycket där för mig som jag för honom. Vår kärlek till varandra var genuin och trofast.

Trots allt vi tre behövt gå igenom – däribland en operation, många veterinär besök och ett oönskat beteende som varit svårhanterad – har vi ändå kämpat ihop och aldrig gett upp hoppet. På senare tid visade han tecken på ett beteende som var så jobbig att vi till slut behövde isolera oss för att andra upplevde honom jobbig – av förklarliga skäl. Men det sorgliga med allt är att vi var envisa och gav fan på att vi skulle rätta till det som gått fel. Då får vi höra att han troligen har problem från operationen när han var 6 månader, därav ett oönskat beteende för att han inte kan berätta för oss hur han mår. Några veckor innan vi behövde säga adjö började han visa tecken på sitt gamla jag igen och vi lyckades få han gå fint i koppel och inte göra utfall mot bilar. Det är det jag sörjer allra mest – att vi lyckades få han hanterbar men hade inte chansen att få njuta av det.

Mammas älskling. Det här med att se sin hund som sin bästavän har jag aldrig förstått. Ginzo är och kommer för alltid vara som min son – hur fel det än låter i väldigt mångas öron. Jag tror det är av den anledningen som jag tar hans död så himla hårt. Jag förlorade inte bara en familjemedlem – det känns som om jag förlorade en del av min själ. Den kärlek jag hade för min älskade Ginzo är obeskrivlig och han är fortfarande den första min tanke går till när jag vaknar på morgonen. Jag tänker väldigt ofta på honom – jag försöker frammana honom ur mina minnen och hoppas på att han ska springa fram till mig, ta upp sin tass på mig och pussa mig med nosen – ett kommando jag lärt honom. Men det gör bara ännu ondare med tanke på att jag vet att det aldrig kommer hända. Jag kommer aldrig återse honom. Det gör ont dagligen men jag hanterar det i den mån jag orkar och kan. Jag är lycklig att jag hann få fira påsk, midsommar, jul och hans födelsedag. Ginzo blev hela 1 år och 2 veckor. 

Jag kommer alltid att älska dig, min lilla rävunge. Jag kommer alltid hålla dig varmt om hjärtat. Oavsett vad kommer du alltid vara nummer ett för mig. ♥