Känslomässigt inlägg

Det var längesedan jag nu skrivit om mina känslor. Brukar oftast vara öppen om mina känslor, men inte om den känslan jag har haft sedan oktober och den detta har varit ett väldigt känslomässigt eftersom det handlar om familj. Personer jag är uppvuxna med och som jag spenderat så mycket tid med och har så många härliga minnen med. Det gör så ont att säga deras namn vid förnamn och inte titteln de fick när jag föddes eller att inte ta kontakt med den ena av dem när något riktigt roligt händer. Personen jag saknar allra mest är personen jag har ringt vid alla lägen och som alltid stöttat mig. Därför gör det så ont när detta hände, vilket jag inte kan säga till er exakt eftersom jag själv inte vet vad jag har gjort.

Många har nog listat ut (även genom inlägget jag skrev i december) att det är min mormor. Hon som är den jag saknar, som jag är besviken på och som jag har olika känslor för. Jag önskar bara jag kunde få veta vad jag har gjort för fel, men min mormor är alldeles för stolt för att ringa och be om ursäkt eller berätta vad vi gjorde för fel. Hon vägrar att berätta eller ens ta upp telefonen och ringa mig. Istället sitter hon och stalkar mig på internet, får reda på en massa olika saker jag skrivit ut på t.ex. instagram och istället för att säga ”grattis till jobbet” eller ”vad skönt att veta att du mår bra” kontaktar hon alla som vet saker om mig som glatt delar med sig. Jag blir så frusterad. Inte på dem som vill berätta om mig, det blir fel om de säger ”Lina vill inte att jag talar om dig”. Nej, det jag blir så frustrerad över är att min mormor har ens mage att be någon om att berätta om mig och vart jag fått jobb och så vidare, men vägrar ringa MIG! Är hon så galet intresserad utav mitt liv, varför ringer hon inte själv? Jag vill inte gärna att hon ska fråga saker om mig, när hon självmant valt att inte delta i mitt liv. Jag blir så besviken och snart börjar min frustation förvandlas till ren och skär ilska.

Jag ger snart upp. Det är inte jag som ska be om ursäkt då mina morföräldrar kastade ut mig, jag ska inte be om ursäkt för att morfar sade oförlåtliga saker om mig, jag ska absolut inte behöva be om ursäkt för de lögner min mormor spridit ut och jag ska fasiken inte be om ursäkt för något jag inte vet att jag har gjort. Utan anledning brusade min morfar upp sig, min mormor ställde sig på hans sida och jag blev totalt blottad. Ensam.

Jag hoppas att jag en dag kan få det här samtalet och att om min mormor nu vill delta i mitt liv kan fråga mig om saker, ingen annan. Jag har väntat på detta samtal sedan 7 oktober 2018, än så länge har jag inte fått ett samtal utan hon ringer till min mamma istället, som egentligen inte är involverad. Jag hoppas även att hon läser detta. Jag hoppas att hon kan förstå hur jag mår och hur ont det här gör. Jag hoppas att hon en vacker dag kan ta upp sin telefon och göra nytta med den, istället för att jaga reda på information om mitt liv hon sedan kan tala med andra om. Det är ingen vidare att i efterhand få veta hur min enda mormor önskar att få veta saker om mig, men har inte mage att kontakta mig. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Jag har blivit en starkare människa. Från skör till tuffare. Jag fick möta en okänd stad, alldeles själv fastän mina morföräldrar bodde i samma stad och jag hade kunnat behöva ha deras stöd. Jag har blivit starkare tack vare min underbara familj och vänner, som oavsett vad alltid finns där vid min sida. En dag kanske jag får bukt på mina känslor, en dag kanske jag får reda på vad detta kan handla om. En dag.