Sensitive but the truth

mormorpappa mormor jag

Jag har undvikit att skriva det här inlägget nu väldigt länge men snart kan jag inte hålla allt inom mig. Jag lider av ångestattacker var och varannan dag på grund utav allt elände som skedde i slutet av september och i början av oktober månad. Det är ett utav det värsta som har hänt mig och jag är fortfarande totalt förvirrad och mållös. Men jag vet heller inte vad jag ska göra med allt eller göra så att jag känner mig hel igen…

Det började långt tillbaka, redan då jag var 16 år gammal. Mina morföräldrar, speciellt min mormor, har alltid sagt att jag kan börja studera på universitet jag nu studerar på och bo hos dem. Det var en stor anledning till att jag valde Örebro universitet, för att få komma närmare mina morföräldrar och få det alla mina vänner alltid haft – komma hem efter skolan och fika med sina morföräldrar vilket jag ständigt varit avundsjuk över. Dock har jag alltid stått nära min mormor, hon har till och med sagt att jag är hennes favorit barnbarn och det är för mig oerhört stort.

Jag ringde min mormor var och varannan dag, jag delar nästan alla mina hemligheter med henne och lika så tillbaka. Hon är den första personen jag ringer för att berätta en nyhet och de dåliga nyheterna och ringer alltid då jag behöver ha stöd, råd eller känner mig ensam. Eller bara känner saknaden av att få krama om henne då hon och jag bodde minst 2 timmar ifrån varandra och alltid gjort. Min mormor var min allra bästa vän och en person som jag verkligen såg upp till.

När jag sedan kom in på universitetet valde jag att höra efter om det var okej att få bo hos dem, åtminstone för ett tag. Min mormor blev så överlycklig och sade att det var en självklarhet att få bo hos henne mer än bara ett tag – till och med hela tre år om så behövdes. Vilket underlättar såklart för en studerande person och jag var oerhört tacksam och försökte ständigt visa det. Jag kom tråkigt nog även in på samma utbildning fast i Stockholm stad men på grund utav att min mormor blev så glad över att jag var hos henne, valde jag att tacka nej till att studera i Stockholm, vilket hade löst så himla många problem i dagens läge!

Niclas var ledig i fem hela dagar och åkte förstås ned till oss. Han hade fått jobbet som han nu arbetar på och mina morföräldrar var så himla glad över att han snart skulle flytta in hos dem. Under den här fem dagars ledigheten passade vi på att börja renovera eftersom att mina morföräldrar inte använder varken gästhuset förutom då gäster är där eller köket, som nog är helt ur funktion. Vi fick deras tillåtelse – hundra tals gånger, jag kan inte ens tänka mig hur många gånger vi frågade innan vi satte igång – och kämpade. Sambon behövde efter dessa fem dagar åka tillbaka till Stockholm och jobba sina sista pass innan han skulle sluta och vi sade att allt skräp vi har åstadkommit skulle vi självklart hyra en bil till nästa vecka och skrota. Jag följde med min sambo hem för att jag själv inte hade något skolarbete och passade på att umgås med min familj osv medan jag var i min hemstad. Och det var där allt började…

…Vad vi vet. Jag kom tillbaka på söndagen och min morfar var rasande av någon konstig anledning. Jag skulle bara förstå hur jobbigt det var att rensa några få ynka lådor så att jag kunde ha mina saker i dem. Och att jag kunde väl inte vara helt dum i huvudet osv. Jag ignorerade honom, som jag alltid gör då min morfar alltid har varit lite speciell, och fortsatte bo där tills att jag under tisdagen satt i skolan och arbetade på ett grupparbete. Då ringer min pappa mig och hör efter hur allt står till och jag svarade att allt bara var toppen. Min pappa förklarade förstås vad som hade hänt under morgonen då jag varit i skolan och jag blev totalt chockad. Min mormor hade ringt till min mamma strax efter att jag åkt till skolan och berättat vilket problem jag var. Det var hemskt. Jag visste inte vad jag skulle göra och förstod verkligen ingenting. Mamma och pappa berättade att dem hade då sagt att Niclas helt plötsligt blivit bannlyst och varken jag eller Niclas förstår vad han hade gjort..

När jag sent på kvällen samma dag kom hem stod min morfar och stirrade ut mig ständigt, på ett obehagligt sätt. Han jagade mig i huset, sade att han hatade min sambo men älskade mig, det måste jag väl ändå förstå? Han ville inte att min sambo skulle flytta till dem och att vi skulle ha ett distansförhållande, för att det passade dem bäst och de ville förstås att jag skulle vara kvar. Mina föräldrar försökte förklara för dem att dem själva skulle aldrig bo isär och det kan dem inte bestämma över oss heller att vi ska göra, vilket då min morfar inte kunde förstå av någon anledning.

Sur fick jag inte vara – utan ett leende på läpparna, svara att jag älskade min morfar och bete mig normalt. Det var inget jag kunde gå med på och självklart vart jag både jätte ledsen och förvirrad över allt som hänt och kunde inte gå med på mormor och morfars förslag om att låtsas som om allt var bra, gå in och hälsa på min morfar och krama om honom. Han satt till och med och ignorerade mig, stängde in sig på rummet och jag fick äta middag ensam för att morfar inte ville ha med mig och göra. En morgon, under torsdagen, så sade han att jag ska vara glad och tacksam vilket jag inte kunde förstå. Jag hade tidigare under flera dagar svarat: ”inga kommentarer” eftersom att jag inte ville blanda in mina känslor, jag ville kunna bo där tills att vi hittat något annat. Men det var inte acceptabelt ifrån min morfars sida och han sade att om jag inte är glad i hans hus, springer runt som ett spöke, då kunde jag lika gärna dra jag med.

Vilket verkligen var droppen. Nej, droppen var då de låste ut mig. De har givit mig en nyckel fast jag lade den alltid hemma eftersom att de sällan gick utanför sitt hus. När jag kom hem så försökte jag öppna dörren men det gick då inte. Jag knackade på dörren, jag visade mig i  fönstret och såg att min mormor tittade på mig. Ändå tog det henne 10 minuter att komma till dörren och öppna och sade ”vad konstigt att den var låst.” Jo, det tyckte jag med då den aldrig är låst förutom på natten. Det var menat att den skulle vara låst..

På fredagen efter skolan mötte jag upp min sambo och vidare for vi till hotell. Därefter beslutade jag med min brors hjälp att ta mitt pick och pack och bo på hotell om så var det jag behövde göra. Och blev dem ledsna? Var dem besvikna? Sade dem förlåt? Nejdå, min morfar skrek fula saker om mig till min bror, försökte få min bror emot mig. Vilket han dock inte lyckades med förstås men himlans vilka jobbiga minuter det var. Efter den 7 oktober har jag aldrig talat med honom eller min mormor. Jag vet att hon stalkar mig på min instagram, från både hennes och min morfars konto, men de har inte gett oss någon förklaring till vad som hände, varför det gjorde som dem gjorde eller sagt förlåt. De har bara spridit falska rykten och låtsas att detta aldrig hänt.

I måndags, på julafton, låg jag hemma och grät. Jag visste att det var hennes julafton och min mosters sidas julafton och det har jag verkligen sett fram emot under hela det här året. Sedan blev det inte så och missförstå mig rätt, jag är oerhört tacksam för pappas familj och att vi kunde fira med dem och att min familj. Men jag blev ändå så upprörd och förstår fortfarande inte hur de kunde göra så här mot mig. Helt galet!

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag är så oerhört tacksam över min älskade familj som finns där för mig och som alltid har stöttat mig. Jag är så tacksam över allt dem gör för mig. Jag skulle inte klara mig utan dem, det är ett som är säkert! ♥

28 reaktioner till “Sensitive but the truth

    1. Tyvärr får inga släktingar ut något ifrån vad de har gjort tyvärr, utan enbart falska saker får dem som svar. Det är helt absurt och vet inte riktigt hur det här ska kunna vända, någonsin. Men man får väl allt se år 2019!

      Gilla

  1. Fruktansvärt ju! Sån total svängning från den ena stunden till den andra. Hade också varit oerhört ledsen och ångestfylld efter något sånt!! Kram!

    Gilla

    1. Ja, det är helt galet.. Ja, och tyvärr inget man heller kan göra så det är väl det som tär på en kan jag känna. Men det blir säkert med lätt att hantera då det har lagt sig lite ♥

      Gilla

  2. Men vadi allsin dag? hur gamla är dem? tänkte om de börjar få ngn alzeimers eller så? verkar ju extremt konstiga, så beter man sig ju inte mot sitt barnbarn. Jag får känslan av att det är din morfar som tvingar med sig din mormor på ngt sätt? Vad bor du nu när du studerar?

    Gilla

    1. De är 77 och 78 år gamla och nej, det är ingen demenssjukdom hos någon. Det finns misstankar med de jag diskuterat med som arbetar inom vården, men inget med sjukdom på så sätt att göra tyvärr. Ja, det är tyvärr så att min mormor inte vågar säga ifrån, det är det som gör det så ledsamt.. Jag bor ute på landet, runt 20 minuter ifrån där jag pluggar vilket är underbart. Jag är super nöjd med mitt nuvarande boende, tackar som frågar! 😊 ♥

      Gilla

  3. Fy vad tråkigt att det blivit så. Gissar att ingen förstår någonting. Jag är glad att du har din familj och sambo som stöttar dig i detta. Och vad skönt att ni fick tag i er lilla stuga som ni nu bor i! Jobbigt att ha flyttat för deras skull för att sedan inte kunna umgås med dem. Stor kram ❤

    Gilla

    1. Ja, jag är lyckligt lottad som har min familj att tacka för som stöttar i vått & torrt! Ja, det är helt underbart att det löst sig på bästa möjliga sätt trotts omständigheterna ♥

      Gilla

  4. Så fruktansvärt! Obegripligt hur det kunde bli så. I normala fall kan man ju prata om saker och ting. Jag förstår att det måste vara jättejobbigt när en älskad mormor ändrar sig på detta viset. Skönt att du har jamilj och sambo till stöd. Det är starkt av dig att du har kunnat sköta studierna så bra mitt i allt detta.

    Gilla

    1. Ja.. Det är obeskrivligt och väldigt ledsamt. Ja, underbar familj jag är oerhört tacksam över! Absolut, till en början sjönk studierna och jag hade svårt att fokusera pga flera olika anledningar. Men tillsammans med min sambo har vi hittat ett boende som har gjort att vi nu har det underbart! ♥

      Gilla

  5. Så modigt och starkt av dig att berätta om detta. Tror att det kan få dig att må mindre dåligt och på sikt må riktigt bra. Kram

    Gilla

    1. Tack kära du! Ja, det underlättar även för släktingarna att få veta vad som egentligen hänt också och få höra min version om de tror på en annan, mer falsk version. Tack för allt stöttande ♥

      Gilla

    1. Nej, tyvärr är de inte sjuka eller liknande. Det är bara min mormor som inte vågar stå upp för mig och min sambo och min morfar som tyvärr är dum i huvudet bara! 😦

      Gilla

  6. Oj, finner inga ord. Hur kan man vända så?! Verkar som det mest är din morfar som håller på. Lite synd om din mormor, men mest om dig förstås. Som inte förstår något alls av det.

    Stor kram till dig.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s