Audionomprogrammet

Jag har inte hunnit lyckas fira min lycka att få åter börja plugga. En chans jag aldrig trodde jag skulle få. Jag hade inte räknat med att komma in, men hoppades iallafall utav hela hjärtat och i torsdags såg jag att jag blivit antagen. Men som ni som läst min blogg sen dess har jag inte mått jätte bra, gråtit och liknande över att det inte är alls som jag planerat samtidigt som jag är glad. Ledsen över att behöva flytta, ledsen över att behöva ha distansförhållande och flytta ifrån mannen jag älskar även fast att vi kommer ses varje vecka minst en dag eller flera dagar och jag har precis ansökt om ett nytt jobb som jag nu måste avgöra hur jag ska göra med. Allt hände på samma gång och jag kunde helt enkelt inte ta det.

Idag känner jag mig mycket bättre. Känns som om jag har fått ut alla känslor och tankar via en gråtdag igår och i förr igår och jag tror ändå att det bästa för mig är att plugga. Niclas kommer att flytta till samma stad så fort han får gå ifrån sitt jobb och vi kommer bo i 2,5 år minst i den staden tillsammans där vi stöttar varandra på bästa sätt. Och jag är rädd att tar jag inte chansen så finns kanske inte chansen om ett år eller två år. Intagningspoängen höjs och jag ska inte ljuga – jag är inte bäst i skolan – och rädd att de poäng jag har inte kommer räcka till tillslut. Så det bästa vore att studera i en annan stad och har jag tur så i sista minuten kanske högskolan i Stockholm hör av sig och meddelar att jag absolut kan börja hos dem. Man ska än aldrig ge upp hoppet!